misslyckande

klockan durrar 5,32. jag flämtar, gnuggar sömnen ur ögonen och inser att tröttheten är alldeles för påträngande för att jag ska ge mig ut på cykeltur. ställer fram ringandet till 6,22 istället och landar på träningscentret kl 6,50. pia färdigtränad och jag får en kort rapport och komaform på landsvägen samt att åsa b kraschat och gnuggat alla upptänkliga kroppsdelar i asfalten. jag ryser bara jag tänker på det, stackars dig åsa... ljudet, känslan av slowmotion i det ögonblick du inser att det går åt helvete, bland det otrevligaste som går att uppleva. jag har några rejäla minnen av krascher i karriären, en midsommarafton på väg in i rättvik, runt 60 blås och pang, krasch, bang, gnissel och glid. min dansanthet i vanliga fall är rätt skral, den här aftonen var den om möjligt ännu värre. cuptävling i härnösand, på väg nerför vårdkasberget efter en start som går till historien, topp tio i en mtbcup efter knappt halva loppet var inget jag brukade mäkta med. grovt singelgrus i en härlig serpentinnedfart och samma visa som ovan, rätt i backen och ambulans till sjukan. såren bedövade med någon salva och därefter rengjorda med diskborste. när bedövningen släppte efter någon timme var den hemresan i bil inte så upphetsande utan oerhört plågsam. salvkompress på underarmen, -inget att rekommendera.