det här med att plåga sig

nummerlapp, starten är nära, glädjen att finnas är större än någonsin. vad är det som gör det så fantastiskt? jag har så många minnen från olika tillfällen av tävling. mitt ego är aldrig större än innan start på en tävling. hur det kommer kännas i åre är för mig en gåta. sittande i en farkost jag inte riktigt behärskar, med 24 km paddling framför mig, forsar, lyft och eventuellt en och annan vurpa. jag tvivlar på att jag kommer vara kaxigast på linjen, men hoppas och tror att jag sitter där i vattnet med någon slags tillförsikt och förhoppning. löpningen över skutan fixar jag, och cykelsträckan har jag gjort nio eller tio gånger tidigare så där ska mycket till för att det ska gå annat än succéartat. jag har aldrig punkat, aldrig havererat. kört fel har jag gjort, både första och andra året, på exakt samma ställe dessutom. första året kostade det tio minuter, andra året bara en inbromsning och 50 meter tillbaka till rätt spår. båda slutade dock med seger för team kajaktiv. i år tävlar, (jag kommer fortsättningsvis skriva deltar) jag under eget namn: smilivspussel. igår när jag kikade på anmälningslistan var 106 tokskallar anmälda i soloklassen. mer om tävlingen hittar du här. det kommer svida något så oerhört, jag kommer stundtals vara totalt utpumpad och till hälften vilja ge upp men i mål ska jag, kosta vad det kosta vill.