inte ens nära

Som det brukade vara, upp på lugnet, igång med belysningen, på med skidorna och iväg. Fram dit kände jag väl igen mig, men därifrån var det annorlunda. Segt, vingligt, långsamt med med ett tydligt tecken på att jag är långtifrån färdig med den här enerverande sjukdomen: en puls som lade sig tjugotalet högre än normalt och som vägrade sjunka nämnvärt. Det var det absolut sämsta svar jag kunde fått och rejält stukad packade jag efter vinterns långsammaste halvtimme ihop och åkte till jobbet. Lyckligtvis är livet där betydligt mer stimulerande än mitt parodiska försök till träning.