Delar av supportteamet. "Kör pappa, kör"
Vaknade efter en helnatt utan hostattacker. Den svullna känslan i bihålorna kvar men i övrigt rätt pepp att ge den här tävlingen en chans. Beslöt mig för att i test- och uppvärmningssyfte cykla den dryga milen till Slottskogsvallen. Kom dit, kände efter och beslöt mig för att starta. Ytterligare tio minuters loj uppvärmning innebär line-up för start. Baserat på fjolårets resultat där jag knep bronset ropades jag upp som trea efter Mård och Stenberg. Guldläge alltså men min plan var iskall: strunta i de två, håll bara koll på bronsplatsen. In i första 90-vänster som sexa-sjua och vidare ut på grus och gräs som sexa. M & S seglade iväg, jag höll min placering och bidade min tid, kände efter var jag var snabb resp långsam. Passerade efter några varv och fann mig femma. Femma, inte så dåligt men med fortsatt koll på pallen.
Härlig skogskörning.
Magnus Pettersen kom ikapp, gick förbi, drev upp farten och vi körde förbi. Magnus, med liten lucka till mig, nu på fjärde plats, ett och ett halvt varv kvar. Jag åkte smartare än Magnus i skogen, snabbare på asfalten och i kurvorna på gruset men han hade bättre styrsel i det tunga och hala gräset. Sista partiet i skogen var jag kloss på Magnus, stressade honom i den tredje sista kurvan, kom inte riktigt förbi och tänkte att här sumpade jag medaljen. Ut på asfalten valde jag ytterspår, bättre fart och kunde efter en spurt vara före över mållinjen. Ibland händer det! Löjligt glad och överraskad! Var kom det där ifrån? Familjen och Björks supportartade big time efter banan, en bana som, liksom fjolårets SM-bana jag sätter högt, högt på min rankinglista. Prisutdelning med medaljer och nationalsång. Nästa år: Guld! Tack Göteborg för ett bra arrangemang och en kalasbana. Jag kommer tillbaka, -så länge jag håller mig uppe på cykeln.
Bilder från Frun och Helena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar