Vi körde igenom banan i tisdags kväll så jag visste vad som väntade. Dagen till ära fann jag mig seedad in i första startled. Detta möjliggör en något annorlunda uppvärmning då det räcker att ställa in hojen en kvart innan start och värmningen då istället kan göras på cykeln istället för att springa. Positivt! Iväg kom vi och jag surfade på en bra position bakom motorcyklarna fram till fri fart. Planen var att slugga mig med täten i starten för att få bra ryggar att åka med. Det gick fort, för fort visade det sig och jag fann mig en bit bakom efter första klättringarna. Pressade dock på och hamnade efter ett tag med bl.a. Moris och Svensson som åkte riktigt fort på vägen och behagligt i skogen. Bommade första langning, tappade kort därefter kedjan, kom efter, jagade frenetiskt, kom ikapp och låg därefter på sista rulle för att återhämta mig. Innan långa transporten in mot stan fick jag min flaska, gladdes över det men hade där 300 m fram till Moris & Co och fick kämpa tillsammans m två hela asfaltspartiet utan att komma ikapp. Vi höll ändå bra fart och placeringarna var relativt stabila fram t ca åtta km till mål då vi blev uppåkta av ett stort gäng med minst fem av mina h-40- kombattanter. Försökte hushållsmaskiner krafterna, åt och drack för att kunna sprätta från dem in mot mål. Istället lyckades jag krascha några km före målet. Slajdade omkull, slog huvudet i styret, kände mig vimmelkantig och var helt övertygad om att cykeln var skrot. Snabb besiktning visade dock att den var utom fara, -det är ju en Scott gubevars! Insåg att slaget var förlorat men gasade efter bästa förmåga för att komma i mål med hedern i behåll. En bra genomkörare , återigen med bra planering av både körning och energiintag och härligt pepp från barn, fru, Anna och många andra. Tack för det. De kan det här med Finnmarkstur, folket i Ludvika!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar